elsamajarun

Igår, för 5 år sedan, visste vi ingenting om vad som väntade oss, vilka plågor vi skulle igenom, och om nån hade sagt det till mej, så hade jag sagt "det klarar jag aldrig av".
Idag, för 5 år sedan, hade kaoset startat, men jag förstod fortfarande inte vidden av det hela, det skulle säkert ordna sej till det bästa, det var nog inte så farligt som det såg ut, och det var ingen fara för livet.
Imorgon, för 5 år sedan, var den stora katastrofen över oss, ingen visste hur det skulle sluta, troligt var att det inte skulle gå vägen.

På dessa dygn, gick vi från att vara en vanlig familj, med två vuxna barn  och 11-åring, vi var Ingrid och Anders som var mamma och pappa, som jobbade, betalade räkningar och allt annat sånt här vardagligt, till att behöva kalla på ambulans, åka in akut, få diagnos, men ändå hopp, och jag ringde runt och talade om för alla , ett dygn senare fick jag ringa runt igen, och kalla ihop familjen för att det kunde sluta med döden.

Det var när Stroken kom till familjen, när pappa Anders gick från att vara den alltid starke, drivande ingenting-är-omöjligt-Anders till en som behövde hjälp med allt, som dom inte ens visste om han skulle överleva, helvetet hade börjat.

Fortsättning följer.....