Efter natten.... för 5 år sen
Läget oförändrat, kopplad till en maskin som håller koll på puls, blodtryck m.m. den piper ibland, den blinkar och har sej.
Jag har vaknat gång på gång när dom varit in och lyst i hans ögon, sovit en stund...suttit i köket...druckit te..skrivit...gråtit...hoppats...morgonen kommer så småningom.
Solen lyser ute, hur kan den göra det???
Avvakta och se...vänta...gullig personal....det piper....dom kollar....jag tror jag åt frukost, som nån ställde framför mej....
Barnen kommer, svärföräldrar och svägerskor kommer...dagen går..oförändrat...vänta...avvakta..
lite vaken....Morgan kommer....rast från taxi..."har du ätit nåt?"....vadå äta??? Han tar med mej ner i resturangen...men jag förstår inte vad som står på tavlan...."du vill ha köttbullar med potatismos"...vill jag???...jaha.okej....
Jag äter, och upptäcker att jag faktiskt nog var hungrig...det var gott...skönt med nån som tänker åt mej när jag inte klarar det själv.....jag är i en dimma, där inget är verkligt....
Vänta, vänta...prata,prata...jag är inte ensam....dagen går sakta...lite kontakt emellanåt...han hör oss även om han inte orkar prata....han har ont,ont...huvudvärk.....
Dagen går...en läkare har pratat med hans lillasyster, när jag och Lillemor satt ute i trapphuset....hon kommer ut till oss..."dom säger att faran är över"....kan det vara sant....låt det vara sant....ja det är sant...det har vänt, hjärnan har inte svullnat mer, värdena stabila (vadå stabila? Det piper ju titt som tätt?)
Information....vad händer...det blir kväll, men jag är kvar en natt till...men inte för att dom säger att jag bör, utan för att jag vill....Alla åker hem....men jag minns inte vart..till oss eller hem till sej???
Vi vet inget om hur det kommer att bli, men läget är stabilt, fara för livet föreligger inte längre, det vände redan på 3:e dygnet......
fortsättning följer......
Jag har vaknat gång på gång när dom varit in och lyst i hans ögon, sovit en stund...suttit i köket...druckit te..skrivit...gråtit...hoppats...morgonen kommer så småningom.
Solen lyser ute, hur kan den göra det???
Avvakta och se...vänta...gullig personal....det piper....dom kollar....jag tror jag åt frukost, som nån ställde framför mej....
Barnen kommer, svärföräldrar och svägerskor kommer...dagen går..oförändrat...vänta...avvakta..
lite vaken....Morgan kommer....rast från taxi..."har du ätit nåt?"....vadå äta??? Han tar med mej ner i resturangen...men jag förstår inte vad som står på tavlan...."du vill ha köttbullar med potatismos"...vill jag???...jaha.okej....
Jag äter, och upptäcker att jag faktiskt nog var hungrig...det var gott...skönt med nån som tänker åt mej när jag inte klarar det själv.....jag är i en dimma, där inget är verkligt....
Vänta, vänta...prata,prata...jag är inte ensam....dagen går sakta...lite kontakt emellanåt...han hör oss även om han inte orkar prata....han har ont,ont...huvudvärk.....
Dagen går...en läkare har pratat med hans lillasyster, när jag och Lillemor satt ute i trapphuset....hon kommer ut till oss..."dom säger att faran är över"....kan det vara sant....låt det vara sant....ja det är sant...det har vänt, hjärnan har inte svullnat mer, värdena stabila (vadå stabila? Det piper ju titt som tätt?)
Information....vad händer...det blir kväll, men jag är kvar en natt till...men inte för att dom säger att jag bör, utan för att jag vill....Alla åker hem....men jag minns inte vart..till oss eller hem till sej???
Vi vet inget om hur det kommer att bli, men läget är stabilt, fara för livet föreligger inte längre, det vände redan på 3:e dygnet......
fortsättning följer......
Kommentarer
Postat av: Lilo
Jag blev livrädd när jag kikade in här först och trodde något hänt nu! Det är otäck läsning och vilken otrolig styrka för er alla att ta er genom detta!!!
Trackback
