elsamajarun

Jag har funderat över detta att jag inte har nån noja för att fylla 50, det har jag tänkt på fram och tillbaka många gånger, men det slog mej, när jag låg vaken en stund i natt som var, att jag tror jag vet varför.
Att det inte skrämmer mej, beror nog mycket på, att det hänt så mycket inom familjen under dom sista åren, att det behövs mer än en siffra för min ålder, för att skrämma mej.

Under sista 5 åren, har jag varit med om att min man fick stroke, först utan fara för livet, men sen vände det så jag ställdes inför att behöva kalla in barnen till sjukhuset, för att behöva tala om för dom, att läkarna är osäkra på, om deras pappa/bonuspappa kommer att överleva, jag har fått ta emot beskedet, att min äldste son hade fått cancer, fått två telefonsamtal där äldste sonen varit ut för bilolyckor, allvarliga sådana, ett telefonsamtal att min yngste son blivit påkörd, på väg till skolan.

Utöver det har äldste sonen blivit misshandlad två gånger, maken fick epilepsi så det blev en nattlig tur med helikopter, sen flera ep-anfall innan medicinen blev rätt inställd, och uppe i allt detta, var svärmor sjuk med väntan på ny njure, svärfar får tjocktarmscancer, opereras, bra utgång, njurtransplantation, bra utgång och gud vet vad mera det varit, jag har bara räknat upp dom allvarligaste händelserna.
Efter att ha hanterat alla dessa mer eller mindra kaotiska tillfällen, så är det nog inte konstigt att siffran 50 inte verkar så hemsk, jag har redan varit med om betydligt mer skrämmande saker, så en högre ålder är en fjärt i rymden i detta sammanhanget.

Det är ju heller inte så konstigt att jag klappade ihop och blev sjukskriven för utmattningsdepression ett drygt halvår efter att Anders blev sjuk, och att jag inte haft så stora chanser att friskna till, under dessa omständigheter.

Jag brukar inte önska andra människor olycka, men ibland har jag sagt till folk, som undrat över, varför jag inte kommer igång och jobbar, eller "rycker upp mej" att dom gärna kunnat få ta över vår tillvaro dom här åren.
Det är inte många som ifrågasatt mej, men dom få som gjort det, är väl dom man minst tycker skulle göra det, dom som borde förstå allra bäst.
Nu har vi otroliga människor i vår vänkrets, som stöttat och funnits där, både praktiskt och mentalt, men dom har ju slitit ont dom också, men ingen, faktiskt ingen har försvunnit runt oss, det har istället tillkommit flera som vi inte visste var så otroliga vänner, och funnits runt barnen på olika vis.

Det enda som hade varit värre än några av dessa händelser är att nån av dom hade slutat med döden, men det har jag sluppit, det närmsta jag var, gällde Anders.

När jag var hos honom innan dom blåste faran över, for många tankar igenom mitt huvud, men det som var allra tydligast var, att jag har ett kort i min plånbok, som gjorde att jag skulle slippa svara på frågan, att han var villig att donera sina organ efter sin död, jag hade hans JA skrivet på ett litet enkelt kort i plånboken.

Med dom här sista raderna vill jag be er som läser det jag skrivit, att ta ställning i tid, prata med dina närmaste, bespara dom från att behöva med ord besvara den svåra frågan, se till att du har ett kort ifyllt i din plånbok (kan hämtas på apoteket) eller anmäl dej till http://www.livsviktigt.se gör gärna båda sakerna av omtanke om dina anhöriga, och se till att alla i familjen är anmälda/har kort.

"carpe diem" fånga dagen