elsamajarun

Dag 4
Jag hade sovit hemma, jag är med Tord till skolan för att dom ska veta...jag ringer hit och dit...andra ringer, och undrar hur det är, och alla är chockade över det som har hänt, "han är ju så ung, bara 41 år" är den stående komentaren.

Jag åker in till Karolinska igen, när jag kommer dit, får jag en glädjechock..när jag åkte härifrån igår låg han mest och sov..men nu sitter han upp i sängen...och är riktigt pigg...och han drar sej upp själv, med hjälp av grinden runt sängen....men han är ostyrslig i kroppen, hasar han ner, måste han ha hjälp att flyttas längre upp i sängen, och kan inte sitta utan stöd.....men ändå...han har liv i ögonen igen...och säger redan nu, att han tänker kämpa sej tillbaka.

Dagen går med besök...undersökningar....tester...ingen känsel i hela vänster sida....... fortfarande är helt förlamad...ingen förändring där...... ont i huvudet, får starka mediciner för det.
Vi skojar mycket med varandra, vi har alltid haft mycket galghumor, och jag märker att han har det kvar, även nu...skönt...då vet jag att jag vågar skoja också... hans föräldrar är där också, och det är mycket prat med personalen, som är underbar, det allvarliga får stå tillbaka en stund...det är så skönt..framtiden kommer ändå, vare sej vi vill eller ej.

Vi får veta att orsaken är att ett av dom stora blodkärlen i nacken,  som leder blod upp till hjärnan, att kärlväggen har delat på sej, brustit på längden, skiktat sej, och som följd av det, har det kärlet svullnat igen, och orsakat en propp.
Det här kan vara att han någongång fått ett slag mot nacken, inte i nutid, utan det kan vara länge sen, som sen orsakat en stroke nu...en fördel...det behöver inte vara nån risk att han får flera...som om det hade varit nåt fel på blodet, som orsak, han har bara haft en sjujävla otur, som råkat ut för det här, för det är inte så vanligt!!!!


Dag 5
Han ska flyttas tillbaka till Södersjukhuset, jag hinner precis dit, för att få åka med sjuktransporten, som blir en mardrömsresa....en säck potatis får en värdigare hantering...Anders som inte kan sitta stadigt, blir satt i ett vanligt säte i handikappbussen, och sen kör chauffören som en flåbuse, det går inte lång stund, förän jag sitter och håller ett krampaktigt tag i hans kläder, från mitt säte bakom honom.... för att hindra honom från att glida ner på golvet, efter en stund ropar jag åt han som kör..."du får stanna, och lyfta upp honom på plats igen, innan han ligger på golvet"...han kör en bit till, innan han stannar....kommer bak, sätter upp knät i skrevet!!!!!! på Anders och tar tag i han s kläder, och trycker-sliter upp honom på plats....och fortsätter köra lika våldsamt!!!!!!

Första kontakten med färdtjänst kunde ha varit bättre, när vi var på plats på avdelningen talade jag om för chauffören, vad jag tyckte om hans behandling och sätt att köra...han ryckte på axlarna och gick sin väg!!!!!Hur hade det varit med en liten ursäkt!!!!

Vi påtalar det här på avdelningen dit vi kommit, för vi var skakade över behandlingen..... dom gick i taket, man får inte skicka en som är i så dåligt kroppsligt skick med en sån transport, det ska vara liggande , eftersom han ju inte kan sitta.
Vi är fruktansvärt uppskakade över den ovärdiga transporten...och jag undrar...är det så här det kommer att vara???

Hemma fungerar det med hjälp av vänner, som finns runt om oss, som finns för Tord, som han är trygg med.
Hans fröken berättade i skolan om vad som hänt, en dag när han inte var där, så alla är väldigt omtänksamma om honom, fast han inte vill prata om det själv där.

Allt det som hänt är så overkligt fast jag står mitt i det, det är som att jag betraktar det utifrån.....antagligen kroppens sätt att orka...att man skärmas av får att klara av att göra det man måste...

Solen skiner som vanligt, vi har en otrolig fin sensommar...hur kan det vara som vanligt..när allt är kaos i vårt liv...förmodligen för att hjälpa mej framåt, i detta okända...ovissa...så ska jag inte belasts ytterligare med dåligt väder....