elsamajarun

Det är januari,  vi är i början på ett nytt år, som ligger helt ograverat framför mej, jag har inte en aning om hur det kommer att bli, förhoppningsvis blir det ett bra år.

Vissa saker kan jag ju själv påverka hur det blir, stanna upp, tänka till lite, och utifrån det göra saker som jag mår bra av, det behöver inte vara stora saker, jag tycker att det är väldigt skönt att gå och köpa en tidning, eller ta med en bok, och gå och sätta mej på ett cafe, aldeles själv, utan nån med mej, sånt gjorde jag aldrig förut, jag skulle aldrig ha haft ro att sitta länge på ett fik.

Jag tycker om att gå ner till Ringvägen, gå en bit efter den, och sen gå ner till vattnet och sätta mej på en sten, och bara lyssna på vågorna, det har varit en del i min läkningsprocess, att göra det, vågskvalpet har jag lyssnat till, och samtidigt blundat, och försökt ta in rytmen av dom, in i min kropp, men jag tycker också om att vara där, när det blåser så att vågrna är stora, det är precis som att dom  sköljer mej ren invärtes, jag känner mej tryggare och lugnare när jag har lyssnat till dom, oavsett om det är lugna eller häftiga rytmer.

Jag försöker att stanna upp ibland, och tänka efter, på hur bra jag faktiskt har det, hur tacksam jag kan vara, för att jag har min familj, att dom finns kvar, om än lite tilltuffsade efter dom tuffa åren, men ändock finns dom kvar.
Det sägs ju att man uppskattar saker och ting på ett annat vis, när man har gått igenom svåra saker, och det kan jag skriva under på att man gör, det är ju bara synd att det måste hända en massa, innan man fattar att det är viktigt att ta vara på vad man har.

Men jag är ju inte mer än människa, jag gnäller på småsaker, annars vore jag nog inte normal, och givetvis blir jag förbannad på de mina emellanåt, även om jag faktiskt får väldigt dåligt samvete, när jag blir arg på Anders, det är ju faktiskt många gånger att jag skäller för sånt, som han inte rår för, sånt som han har svårt att komma ihåg, eller inse vad det är jag gastar om, men jag vet att hans sjukgymnast, sa till mej, redan efter några veckor, att den dag jag kan klara av att bli arg, och inte bara anpassa mej, då börjar vi att återgå till ett normalt liv igen, och det är nog så.

Vad är ett normalt liv egentligen???

För oss är det här vårt normala liv, annorlunda mot för några år sen, men absolut inte sämre, det kräver lite mer framförhållning än tidigare, lite mer planering, och vissa saker är lite mer omständigt, men det är fullt acceptabelt, och jag har nog blivit mer tolerant än tidigare, allt behöver inte ske på minuten.
Förr stressade jag, inte bara på mej själv, utan alla runt om mej också, och trodde att bara för att jag kommit på nåt som skulle göras, roligt eller tråkigt, så skulle alla vara med på noterna direkt, vilket ju givetvis inte fungerade, det säger sej ju självt, men nu, när jag inte klarar av stress själv, så är jag inte lika snabb att jag på andra heller, har jag blivit snällare???Eller???

Nu måste jag avrunda här, så att jag kommer isäng, men det är rätt skönt att sitta här, och skriva lite vad som faller in i knoppen.

God natt mina vänner ute i Cyberrymden