elsamajarun

För 5 år sedan, så var jag hemma igen, efter att ha tillbringat två nätter, på neurologen på Karolinska, jag var såååå utmattad, både fysiskt och psykiskt, faran är över, men vi vet inget om framtiden.



Många besök idag, lite för många, tyckte personalen...orkar du verkligen?...ja...är det säkert?...ja...Anders uppskattar alla besök, även om han är trött och medtagen. Jag pratar i telefon med många, har även lärt mej skicka SMS, jag som knappt använt mobilen tidigare.
Han orkade inte prata så mycket, men en mening sa han till mej, och pekade på vänster hand....som bara låg där, slapp..."jag kommer aldrig att kunna spela nyckelharpa mer" och tårarna rann!!!!

Jag har fortfarande, efter 5 år, inte klarat av att spela, jag heller, det har låst sej för mej, för hans uttalande gjorde så ont, som han kämpat när vi gick kursen, och efteråt, och lärt sej låt efter låt, på sin egenhändigt byggda nyckelharpa..och nu kan han inte spela längre.
Jag vet att jag inte hjälper honom tillbaka, med att låta bli själv, och det är inte ett val jag har gjort, något i mej gör att jag inte har vågat...orkat...klarat av att sätta mej och spela.

Läget oförändrat, kopplad till en maskin som håller koll på puls, blodtryck m.m. den piper ibland, den blinkar och har sej.
Jag har vaknat gång på gång när dom varit in och lyst i hans ögon, sovit en stund...suttit i köket...druckit te..skrivit...gråtit...hoppats...morgonen kommer så småningom.

Solen lyser ute, hur kan den göra det???

Avvakta och se...vänta...gullig personal....det piper....dom kollar....jag tror jag åt frukost, som nån ställde framför mej....

Barnen kommer, svärföräldrar och svägerskor kommer...dagen går..oförändrat...vänta...avvakta..
lite vaken....Morgan kommer....rast från taxi..."har du ätit nåt?"....vadå äta??? Han tar med mej ner i resturangen...men jag förstår inte vad som står på tavlan...."du vill ha köttbullar med potatismos"...vill jag???...jaha.okej....

Jag äter, och upptäcker att jag faktiskt nog var hungrig...det var gott...skönt med nån som tänker åt mej när jag inte klarar det själv.....jag är i en dimma, där inget är verkligt....
Vänta, vänta...prata,prata...jag är inte ensam....dagen går sakta...lite kontakt emellanåt...han hör oss även om han inte orkar prata....han har ont,ont...huvudvärk.....

Dagen går...en läkare har pratat med hans lillasyster, när jag och Lillemor satt ute i trapphuset....hon kommer ut till oss..."dom säger att faran är över"....kan det vara sant....låt det vara sant....ja det är sant...det har vänt, hjärnan har inte svullnat mer, värdena stabila (vadå stabila? Det piper ju titt som tätt?)

Information....vad händer...det blir kväll, men jag är kvar en natt till...men inte för att dom säger att jag bör, utan för att jag vill....Alla åker hem....men jag minns inte vart..till oss eller hem till sej???

Vi vet inget om hur det kommer att bli, men läget är stabilt, fara för livet föreligger inte längre, det vände redan på 3:e dygnet......

fortsättning följer......

Nu, för 5 år sen, sitter jag på pendeltåget, för att åka in till Anders, jag är fortfarande ovetande om vad som väntar mej, givetvis är ju allt i uppror inom mej, men jag hade inom mej, att han skulle klara sej, som dom sa igår.
Om ca en halvtimme, är jag framme, och där bryter helvetet löst.

Dom får inte kontakt med honom, han är medvetslös, han är sämre, hjärnan har svullnat, det är fara för hans liv, panik, kaos, förtvivlan....det var ju inte det dom sa igår.
Kurator (en riktig skitstövel) läkare, ringa runt igen, ensam...ensam...ensam...vad kommer att hända? Vi avvaktar....väntar....PÅ VADÅ?????
Ny magnetröntgen...väntan.....HELVETE:::HELVETE:::HELVETE

Dagen går i ett töcken, men jag är ändå supereffektiv, jag ringer runt, ber om hjälp att få in grabbarna, pratar med svärsonen, som då blir tvungen att prata med L om att dom måste komma hem, svägerskan tar hand om medelandet där....och mobilen piper av samtal och SMS titt som tätt, hela dan.

Han ska flyttas till Karolinska...bättre resurser...övervakning neurologgen...grabbarna kommer in...prata med dom...vet inte utgången...får hjälp att ta hand om dom av han som körde in dom...
besked om att ambulans är framkörd..Anders försvinner i hissen...jag får inte plats...läkare med...svärföräldrarna och svägerskorna kommer...talar om att Anders åkte ner i hissen bredvid den dom precis kom upp i....vi får åka till det andra sjukhuset....Morgan hämtar dotter och svärson vid tåget, och har även med grabbarna i sin bil.

Karolinska sjukhuset
Vi kommer dit, in i akutintaget, alla får träffa honom....och jag är inte ensam längre......

Uppe på avdelningen så får vi prata med läkare, syrror, m.m. Vad kommer att hända??? Övervakning..väntan...
Det är kväll, och jag ska sova kvar, dom andra åker hem till oss.

fortsättning följer........

KAOS

Igår, för 5 år sedan, visste vi ingenting om vad som väntade oss, vilka plågor vi skulle igenom, och om nån hade sagt det till mej, så hade jag sagt "det klarar jag aldrig av".
Idag, för 5 år sedan, hade kaoset startat, men jag förstod fortfarande inte vidden av det hela, det skulle säkert ordna sej till det bästa, det var nog inte så farligt som det såg ut, och det var ingen fara för livet.
Imorgon, för 5 år sedan, var den stora katastrofen över oss, ingen visste hur det skulle sluta, troligt var att det inte skulle gå vägen.

På dessa dygn, gick vi från att vara en vanlig familj, med två vuxna barn  och 11-åring, vi var Ingrid och Anders som var mamma och pappa, som jobbade, betalade räkningar och allt annat sånt här vardagligt, till att behöva kalla på ambulans, åka in akut, få diagnos, men ändå hopp, och jag ringde runt och talade om för alla , ett dygn senare fick jag ringa runt igen, och kalla ihop familjen för att det kunde sluta med döden.

Det var när Stroken kom till familjen, när pappa Anders gick från att vara den alltid starke, drivande ingenting-är-omöjligt-Anders till en som behövde hjälp med allt, som dom inte ens visste om han skulle överleva, helvetet hade börjat.

Fortsättning följer.....

Guben och jag har fortsatt snickrandet av altanen idag, som vi ska glasa in, vi har satt upp takbjälkar, och jag är den som klättrat och spikat, A gör mycket, men klättrar, näe, där går gränsen, tack och lov, men ni skulle se honom där han plockar med virke, mäter, grejar och donar, det skulle kunna bli att nån skulle kunna säga som i filmen Drömkåken, när gubben på sparkcykeln kommer farande förbi, och tjejen i röda sportbilen säger, "och såna där ska ha handikappbidrag".....A är jätteskicklig på att kompensera det som inte fungerar med kroppen, även om han går krattigt, och inte kan använda vänsterarmen så mycket, så har han gjort mycket på utbyggnaden själv, med lite hjälp från mej och 16-åringen, där det är för bökigt, som idag till ex.

Jag har klättrat upp och ner på en låg trappstege femtioelva gånger, och spikat i en omöjlig vinkel xxx antal spik, snett uppifrån, när jag själv har befunnit mej snett under bjälkarna, så min högerarm är inte vad den borde vara, den protesterar mot alla rörelser just nu, hur ska det då vara imorgon!!!! Orsaken till att jag inte spikat mer uppifrån, är att jag inte är nån vän av höjder, så då fick det bli så här, istället för att stå på en hög stege.

Nåväl, dom sitter på plats, och vi har nått ett steg närmare målet, när vi kan sitta där när vår och höststormarna viner runt knutarna, och mysa med en kopp kaffe och tända ljus, och på så vis kunna nyttja stugan mera, än vi gör nu.



Nu ska jag titta djupt ner i kudden, så godnatt med er alla.

Nu är jag slut, både till kropp och själ, men jag vet varför, och då är det rätt okej, ändå.

Det har varit en lyckad dag, vi har haft marknad i Kalvö koloniby, och det har varit mycket folk, bra väder och jag är fullt ut nöjd med försäljningen i mitt stånd.
Det blev inte många kort eller bokmärken sålda, men två beställda kort, tändsticksaskarna blev poppis, och så sålde jag många burkar med syltade kantareller, och en hel del spishanddukar, reade ut av dom jag hade kvar, för jag har tröttnat på att sy dom, efter xxx antal år, och ett antal hundra tillverkade.

Efter avslutad marknad så hade vi gemensam soppmiddag, med en alldeles underbar fisksoppa, som en av kolonivännerna är pappa till, han gör den varje år, den här dagen. Och efter en trevlig dag och kväll, är jag nu trött som en gnu och ska knyta ihop benhögen, och helst sova hela dagen imorgon.


Slutförde inte det här igårkväll, för jag hade tänkt mej att jag skulle ha med ett foto också, men fick krångel med fotoredigeringsprogrammet, så då fick det vara.
Jag har sovit större delen av dagen, är helt sänkt, som jag visste att jag skulle vara, men det var det värt, jag skulle aldrig velat avstå från gårdagen, för att slippa må pyton idag, jag vet vid det här laget, att jag funkar så här, och då tar jag det onda med det goda.

Här kommer ett foto från gårdagen, där jag står i mitt marknadsstånd, innan det drar igång.





Ha en bra kväll

Helsikes natt, när tankarna flyger runt i huvudet, och jag inte kan somna om, grubbelgubben har slagit satt sej ner,, och bestämt sej för att stanna "grrr".

Det är en "person" jag inte är kompis med, och som kommit för att hälsa på, som så många gånger tidigare, och han har inget hyfs alls, han knackar alltid på, vid dom mest horribla tidpunkter på dygnet, och kräver att få komma in, inga argument biter på honom, allt struntar han i, han kliver bara in.
Numera är det inte lika ofta han tittar in, men det är f...n så irriterande dom gånger det är, och i flesta fall, är hans besök obefogade, han stör helt i onödan, visar det sej, i efterhand, varför kan han inte inse det innan?

Jag har försökt många metoder, för att slippa hans besök, mer eller mindre effektiva, det här är ett sätt, att jag sätter mej vid datorn, och hälsar på hos människor jag trivs bättre med, som har öppet hus på sina hemsidor, och i sina bloggar, och som jag inte behöver känna att jag stör, trots den sena timmen, dom gör mej glad, och skingrar mina tankar, med sina berättelser, tack till er, för er gästfrihet.  Det kan ju inte kännas så trevligt, att nån sitter med ryggen emot en, och föredrar andras sällskap, när man är på besök.

Nu börjar det att ljusna så smått, då brukar han bli lite rastlös, han kanske är ett troll, så han är rädd för solen, han kanske spricker om han träffas av dess strålar, han är deffenitivt en ljusskygg person, med tanke på dom "besökstider" han har, tänk att ständigt jobba nattskift!!!!!!

Nu ska jag ta till nästa metod, korsordet, då ger han nog upp,  och inser att jag inte är så intresserad av honom, ett riktigt svårt,ska det vara, då blir jag så ouppmärksam, och han känner sej överflödig, och så, adjöss för den här gången!!!!!

Köksbordet är avplockat, familjen samlad och allt är som vanligt igen, fast ändå inte.

Under det dygn jag varit ensam hemma, har jag laddat batterierna, jag har inte behövt prata med nån annan än hunden (och en telefonförsäljare, men honom avspisade jag på två röda), den person som expidierade mej när jag var och käkade på korvmojen (en ostburgare med pommes, mums...lyxlunch), och det har varit sååå skönt, tro mej, jag menar det verkligen!!!!! Jag kan vara tyst ibland "plrft".
Jag har scrappat, läst, sovit, jag åt frukost ute på balkongen, och målade samtidigt sånt som jag stämplat, surfat lite emellanåt, varit ute med hunden, och det har varit sååå lyxigt.

Sonen och maken har haft en trevligt dygn, med god mat, underbart väder så det gick att vara ute på däck, besök i taxfree-butiken (läs köpa godis för 16-åringen), spel på automater, bingospel med 400 kr vinst för 16-åringen, slappande, diskuterande m.m. far-och-son mys.

För oss är det inte dom där dyra, påkostade sakerna som behövs, som jag (som säkert många andra) längtat efter förut, tänk om vi hade pengar till det, och kunna åka dit osv.  Efter dom senaste årens turbulens, så kan ett dygn på det här viset, vara en verklig lyx, bara det att Far och son kan åka iväg på egen hand, bara dom två, det var helt plötsligt sånt som en lång tid inte var nån självklarhet för oss.


Jag har ju haft lite tid att skapa nu, och  visar upp några av mina kort jag gjort  idag, (tyvärr inte bästa kvaluttan på fotona, men jag orkade inte göra om det) med nya underbara Filurstämplar, det är mina absoluta favoriter bland stämplar. Jag fick hem dom i förra veckan, så det är premiär på att använda dom, visst är dom häftiga?

Jag har köpt dom hos kortmakaren, och som har en massa annat roligt också.

Körkortskorten är ju lite störande upprepningar, av designen, men jag tyckte att det blev så kul stil på dom, så därför gjorde jag dom som ett tema, med variation. Jag får väl se på lördag, om dom hamnar hos nån ny ägare, som ser det positiva med handgjorda kort, som inte finns att få tag i, ute i butikerna. Jag ska göra iordning en liten pärm med mina stämplar, så jag har att visa upp i samband med marknaden, om nån är intresserad av att beställa kort av mej. Jag fick ju några beställningar efter försäljningen i våras, så ryktet borde ju ha spritt sej, litegrann, sen dess, håll tummarna för mej.












En önskan om en god nattsömn så hörs vi pigga och utvilade imorgon, förhoppningsvis.

Kraaaaaam

Du skall icke räkna de dagar då du lider
de tillhör icke ditt eget jag.
Räkna de stunder som glädje sprider
och låt dessa fylla din dag

....Yelly ser ut så här när hon tycker att vi är igång för tidigt, blicken säger allt, och sovskägget förstärker hennes lite vresiga uppsyn, "vad gör ni uppe nu".

Det är inte ofta vi är uppe tidigt, men det händer, och då kan vi gå ut och hämta tidningen, rumstera om i köket, ja allt möjligt, och hon bara blänger på oss, när vi är in i sovrummet, i normala fall ligger hon aldrig kvar, om vi går ut ur rummet, hon följer en som en skugga, men inte på mornarna, husse påstår att hon är en "mattehund" lika morgontrött ; )



Du väckte mej!!!!!



Åhh, låt mej få sova vidare

Jag är solokvist, (ja förutom Yelly och Holger, förstås),  både 16-åringen och maken har åkt iväg på en Ålandskryssning, och sitter just nu och trycker in i ansiktet, från smörgåsbordet.

Jag har hela köksbordet fullt med scrapgrejer, men har gått emellan det, tvn, datorn och varvat med att sitta på balkongen, där jag har tänt en ljuslykta, ska göra mej en kopp kaffe, och gå ut och sätta mej en stund till, innan jag ska ut och vrida ur pälskorven, och krypa ner i sängen, med en veckotidning i nypan.

Scrapprylarna får ligga framme, så jag kan fortsätta imorgon, nu kanske ni tror att jag är fullkomligt galen, som räknar med att sitta inne, om det är fint väder imorgon, och då tror ni alldelse rätt, för är det så varmt och kvavt, som det varit några dar, så mår jag bäst där, varvat med att sitta i skuggan, där den är, för tillfället.
Sen är det så sällan, som jag är hemma ett helt dygn, själv, så då passar jag på, att bre ut mej, och göra precis det jag känner för, oavsett vad vädret säger, ute kan jag vara, även om familjen är hemma.

På lördag ska vi ha marknad i kolonin, så jag sitter och laddar det sista med att tillverka kort, bokmärken och tändsticksaskar inför det, sen har jag syltade trattkantareller, spishandukar och lite barbiekläder som jag har till försäljning också, det här är årets stora höjdpunkt, där träffar jag en del, som jag inte ser på hela året, annars, gamla arbetskamrater, bl.a.  Alltid lika kul, hoppas bara på bra väder.

Så ni som har vägarna neråt Nynäshamn på lördag 18/8, mellan 10 och 14, kom upp och titta, det finns försäljning av grönsaker, lotterier, loppmarknad, cafeteria m.m. och så är vi några som brukar stå och sälja lite egentillverkade saker, bl.a.

När ni åker nya infarten till Nynäshamn, fortsätt förbi avfarten vid Älgviken (serpentinbron) på höger sida, tills ni kommer till avfarten mot bilprovningen, på vänster sida, sväng in där, och sväng sen in till vänster igen , på den lilla grusvägen där det , på en träskylt  står "Kalvö koloniby", kör försiktigt, vägen är smal, och man kan endast mötas på mötesplatserna, då kommer ni till en stor parkering, där ställer ni bilen, sen går ni  in genom grinden, och då är ni framme.

Välkommna om ni kommer, jag kan garantera att ni inte blir besvikna, det är väldigt fint att gå runt och titta i området, och en del har sina stugor, öppna för visning.

God natt, mina vänner

Lägger in en bild som väl har lite med förra inlägget att göra, det visar lite av vad jag kan åstadkomma med växter, iallafall, fast det visar ju inget av alla växter jag tagit död på, innan jag fått det här resultatet

En del av buskarna är inte våra, det är grannens, så dom kan inte jag ta åt mej äran för, men dom är ett bra komplement till våra växter.

Och det är inte vårat hus, som syns i bakgrunden, det är en av grannarnas, på andra sidan vägen.
 

Vi ska ha kräftskiva i koloniområdet ikväll, det ska bli såååå kuuuul, vi har alltid roligt på våra fester, det var Pubafton för två veckor sedan, och även två veckor innan det....och nästa helg då är det marknad, och då äter vi Janne "kockens" goda fisksoppa efteråt, med lite tillbehör... och i juni hade vi auktion, och då var det pytt-i-panna som stod på menyn, INNAN auktionen började.

Så vi kolonister (iallafall i Kalvö koloniby) är inte bara odlingsfreak, vi är festfreak också, om man ska döma av min rapport, nä skämt åsido, visst har vi fester, och så ska det väl vara, det är inte bara jordbruk som gäller, vi måste ju umgås också.

I år har vi ju haft en ny gemensam aktivitet, som inte har förekommit tidigare, snigelsafari!!!! Nja, vi är några som har tänkt ha det, iallafall,

 "snigelsafari, garanterat fångst, samling vid flaggstången kl 9,
 medtag eget vapen, förslagsvis sax, grilltång eller dylikt"

Vi har fått snigelinvasion i sommar, och det är inte kul, men det har ju ökat gemenskapen
"jaha, hur har jaktlyckan varit ikväll, nja...ca 2 kg, fast det var bättre igår, då
fick jag ihop 5 kg"

BLÄÄÄÄ säger jag bara, dom är stora, feta och äckliga, och äter upp våra odlingar......

Nåväl, ikväll är det andra kryp vi ska hantera, som är betydligt mer uppskattade.

Ha det gott mina vänner, rapport kommer senare.

I morse var jag igång vid halv sju, det är inte vanligt, ska jag säga, om jag inte är tvungen, förstås.
Vi sov i stugan, och när jag vaknade gick jag ut, och det var underbart väder, och så är det ju härligt ljus, när solen står lågt.
Det blev frukost direkt, dessutom, fem över sju satte vi oss vid frukostbordet, och som alltid, så smakar frukosten som bäst när vi är i kolonin, Yelly tittade väldigt konstigt på oss, verkligen anklagande "vad ska ni upp och göra så här tidigt", vi (läs "jag") är ju vanligtvis inte igång förän bra mycket senare, och hon är också morgontrött, tack och lov, så hon blänger bara på oss såna här gånger.
Nåja, hon kravlazde sej ur sängen, och var ute med oss, iallafall, men det var inte mer, heller.

Jag passade på att ta lite kort , och här har vi....

... Yelly i morgonljuset



Dagen har fortsatt att vara bra, och nu ska jag ner på viktväktarna ikväll, och det tror jag också kommer att bli bra.

Tjo flöjt....

Jag hittade ett test om vilken hundtyp är du, och jag blev en bulldogg!!!!
Om du vill göra det så hittar du det här hundtest

Ja det blev som det blev, inte mycket att göra åt det, jag blev hemma.

Det blev en "duntäckedag", har tillbringat stor del av dagen under täcket, läst, sovit en stund, läst igen, kom inte ur pyjamasen förän klockan 7, då var det min tur att rasta pälskorven.

Jag har lärt mej att ta såna här dagar på allvar nu, och inte ha dåligt samvete för att jag inte åkte till stan, visserligen kändes det skit när jag ringde i morse och medelade att det blev inställt, och hon talade om att hon var klädd, sminkad och klar redan...blää, det är inte kul, men istället för, som jag skulle ha gjort tidigare, säga, "okej, vi .försöker åka ändå, då" så var det ändå, att jag kände, att nej, jag orkar inte tampas med en massa folk idag, jag mår pyton, jag klarar det inte.

Nu är det ju så länge sen jag hade en sån här dag, tack och lov, så då kan det ju gå an att lyssna inåt ordentligt, är det stup i kvarten, då kommer nog det dåliga samvetet och knackar på, fortare.

Jag har faktiskt suttit och scrappat lite ikväll, dels ett kort och så har jag börjat på en LO, den andra som jag ska skicka in till en DT-tävling som är utlyst på jommas lilla krypin, den första är dlar, det ska vara tre totalt.

Det känns lite uppkäftigt att delta i en sån tävling, när jag är så grön som jag är, men, why not...det är ju inte jag som ska avgöra om jag passar för det, det är ju butiksinnehavaren
Så sammanfattningsvis har ju dagen varit efter omständigheterna bra ändå, när jag inte tvingade mej iväg, nåt har jag väl lärt mej av dom år jag varit sjuk.

Nu är vi inne på en ny dag, och en ny månad också, som jag faktiskt ttycker är rätt mysig, med många tända ljus ute, när vi sover i kolonin, och tända ljus inne också, som jag ibland saknar, på sommaren.


Bakom dom mörka molnen dolde sej ljuset
 

Sov gott, mina vänner