Slut på min tid i Kom-an-projektet

Idag vara jag iväg och träffade Monica, som var min kontaktperson i kom-an-projektet, vi hade avslutningsmöte idag, och gick igenom det sista i kartläggningen, som vi inte hade hunnit med tidigare.
 
När jag fick veta, att jag förmodligen inte fick fortsätta i Kom-an, när jag gick över i Fas 3 kändes det inte alls bra, jag ville ju så gärna få fortsätta med kompisarna i gruppen, på nåt vis.
Nu när jag hunnit vara på Bryggan och trivs bra, ser att det finns en möjlighet att utveckla det jag/vi håller på med och att det är supergoa människor jag jobbar med, då kändes det inte alls tråkigt, när vi nu avslutade det hela idag, tänk så olika det kan kännas, beroende på i vilken fas man är!
 
Det blir nån form av återträff, och där kallar dom mej ändå, fast jag är avknoppad från det hela, på papperet, men känslomässigt är jag inte det, det är ju det viktigaste!
Dessutom så har jag ju telefon/maillista till alla i gruppen, och har träffat två iallafall, nu under sommaren, nu på tisdag ska vi fika hos Anna, jag hoppas att dom flesta kan då =)
 
Kam-an var det bästa jag har gjort, under dom här åren jag harvat på inom Arbetsförmedlingen, det överträffade mina förväntningar, en grupp med människor, som inte kände varandra, men under 14 veckor lärde vi känna varandra så vi blev en väldigt tight grupp, där jag kände mej trygg med att vara den jag är, med alla fel och brister, och med ett mående som kan gå ganska upp och ner.
Ingen stress typ "du måste göra det här till om en timme, helst igår", det är ju det här jag hade behövt då frö 4 år sedan, när jag började den här cirkusen, som det ju ändå varit, vissa perioder.
Å andra sidan, eftersom jag började "i fel ände" så har jag ju blivit rätt så härdad, och vågar stå upp för min sak, och vet lite mer vad jag vill, även om det gått den hårdhänta vägen, till at lära mej det, så inget ont som inte har nåt gott med sej!
 
För dej som undra över vad detta med Kom-an innebär, så kan du gå in och läsa HÄR
Om du är det minsta tveksam, på vad du ska göra, hur du ska göra, och om du känner att du behöver hjälp på vägen, när du kanske varit hemma länge och varit sjukskriven, arbetslös etc. kolla upp om du kan komma med i detta.
 
Mej hjälpte det väldigt bra, exakt hur är svårt att säga, men det var väldigt bra!
 

En änglatavla till en änglalik kompis, och atrbetsgivare

Min arbetsgivare, Charlie, på scrapbox i Västerhaninge, fyllde år i onsdags, och då gav jag henne en tavla som jag målat, som jag tycker passar väldigt bra, med tanke på hur hon är.


Ovisshet!!!!!

Så heter den här tavlan, det var mina kamtater på målarkursen som  satte namn på den, och det kändes så rätt, att den heter så.
Jag målade den under tiden Tommy gick på cellgiftsbehandling, och allt var bara så turbulent, det här var första gången min lilla figur kom med i en målning, sen har den dykt upp lite nu och då, inget jag medvetet målar dit, utan rätt vad det är så finns den där.

Det var ingen regelrätt , typ "nu målar du så, och den penseln använder du till det"-kurs, det var kreativ målning, där vi skulle lära oss att släppa på prestationen och bara måla, hur svårt var inte det, hjälp vad det satt långt inne, men så befriande när det släppte.
Jag gick två terminer, under förra året, precis när jag behövde det som bäst, det gav så mycket, dels mentalt, men sen att jag utvecklades väldigt, i det här fria målandet, jag har alltid velat haft nåt att titta efter förut.

För att återknyta till min lilla figur, så var kursledaren övertygad om att det är jag själv som visar av mej, och på den här tavlan, är jag övertygad om att det stämmer, när jag började måla den, så var tanken att det skulle bli en tjej, med en hatt på sej, men när jag glömde tid och rum, och bara målade på, så blev det nåt som liknade ett UFO, och det fick det bli, och det konstiga var, att jag såg inte själv den där lilla saken i hörnet, förän nån av dom andra pekade på den, skumt.


Och det var väl såhär jag upplevde den där tiden, lika okänt och skrämmande som rymden kan vara, och att det är jag som står och tittar ut i det okända.
Men på nåt vis måste jag ju ha känt hopp, efterersom jag målade den i min favoritfärg, eller om det var en omedveten affirmation!!!!!

image125

Ljuset

Idag har det regnat, regnat varit lite uppehåll och sen regnat igen, puh....Okej, det behövs, det är torrt i backen osv.....MEN DET ÄR INTE ETT DUGG ROLIGARE FÖR DET, jag hade tänkt fortsätta gräva i kolonin, smygmotion kallas det för, och samtidigt låta Yelly rusa av sej lite.

Ja,ja, nu blev det inte så, men dan har varit bra för det, torsdag är Röda Kors-dag, så jag har suttit där och virkat grytlappar, pratat med tanterna (jag är lillflickan i gänget, med mina 48 år) och druckit kaffe, det gick absolut ingen nöd på mej, vi har jätteroligt dom där timmarna, ibland skrattar jag så jag har ont i magen, för det är ett humoristiskt gäng jag är med i.

Vi går iallafall mot ljusare tider, och det är så skönt, dels årstiden, och att det är lugnt i familjen, efter 5 kaotiska år, som har innehållit både olyckor, misshandel och sjukdomar, det här året har det vänt, och det är så skönt, just nu, just idag mår alla bra och är friska, det är bara att tacka för det.

Min favorittavla, av dom jag målat, kan symbolisera tillvaron precis nu, den heter framtidsljus. Den målade jag ioktober, som en affirmation, hur det skulle bli, ett stopp på alla sorger som drabbat oss.


.image12

RSS 2.0