En dag med mycket tankar
Idag har jag tänkt många tacksamma tankar, dels för att jag har Anders kvar hos mej, och för att vi har så många goda vänner runt om oss, som vi visste fanns där innan Anders blev sjuk, men som även visat sej bli kvar, trots mycket turbulens runt om oss.
Ofta när det händer svåra saker så brukar ju några försvinna, för att dom inte orkar med alla hemskheter, och det kan det ju finnas olika orsaker till, varför dom gör, oftast tror jag att det är, att det är svårt att hantera det svåra som hänt/händer, man kan vara i obalans själv, och inte orka med mer än det man själv brottas med.
Vi kan såhär, efter tio år, säga att ingen försvann, det tillkom istället flera, som vi inte hade en tanke på, skulle ställa upp som dom gjorde för oss, och det är väl extra glädjande, och värmer enormt.
Ikväll så har vi varit in till grannarna, med en blomma och lite fika, som tack för att dom fanns där, när vi behövde dom som bäst, när vi var helt hudlösa, och förvirrade av det kaos som var.
Det var dom som fick ta den första stöten, och som, redan på natten, drogs in i händelsernas centrum, och som sen blev lite av "sambandscentral" för att jag inte orkade/hann kontakta alla.
Det var ju många som hörde talas om att nåt hade hänt, och det gick alla möjliga rykten, och det var guld värt att ha några som kunde vara "språkrör" åt olika håll, hade ju även en på oljan, där Anders jobbade, som tog på sej att meddela bland hans arbetkamrater, jag hade ju en på Ericson också, eller två, min chef gjorde det också, när jag bad honom om det.
Det räckte att dra hela historien till några få personer, och veta att dom talade om, hur det verkligen såg ut, vad som hade hänt.
Många tankar far ju runt, om vad som hände då, vilken tid jag gjorde olika saker, hur jag mådde, allt sånt där kommer ju upp nu, när det är "årsdag" av hela händelsen, jag har inte gått och funderat över det här, varje år, men det är nu, när det är tio år, som det hela har kommit upp igen.
Kanske beroende på att flera av både Anders och mina jobbarkompisar, har fått stroke under dom här åren, men som har, efter nåt år, drabbats av andra saker, eller flera smälla, och därför inte lever längre.
Vi har ju den turen, att Anders överlevde dom kritiska dygnen, när läkarna inte kunde garantera atthan skulle klara av det hela, och han lever fortfarande, och finns kvar här hos oss.
Många kanske tänker, när dom läser här "varför sitter hon och drar upp sånt här, efter så lång tid", det är inte att jag sitter och sörjer att det blev som det blev, det är mer ett bokslut, över att vår tillvaro ändrades hastigt, men att vi har lärt oss mycket av det, och att vi lever ett, annorlunda liv, men inte sämre för det.
Visst skulle jag väl gärna velat se, att Anders hade varit frisk, men det är en önskan som jag vet inte går att uppfylla, därför har vi valt att göra det bästa av vår situation, och se ljuspunkterna, istället för "tänk om det hade varit annorlunda"!
Det är många människor vi inte skulle ha träffat/lärt känna, utan all kalabalik som varit, och jag har lärt mej mycket om mej själv, bl.a. att jag klara mycket mer än jag någonsin kunde tro om mej själv.
Förut var jag alltid orolig över vad som kunde hända mej och mina närmaste, om hälften av mina oroliga tankar hade inträffat, så hade vi alla varit både döda och begravna pga av alla möjliga hemskheter, för länge sen.
Tankar som upptagit min tid, och framförallt gav mej sömnlösa nätter, bara genom att "tänk om det händer"...
Numera är jag visserligen orolig emellanåt, det är nog fullt normalt som mamma, att vara orolig, men jag låter mej inte ätas upp av oron, jag försöker lägga den åt sidan, och inte ta över.
JAg kunde ju inte, med min oro, förhindra det som har hänt, och därför har jag, på nåt vis, kunnat vända mina erfarenheter till det bättre, ta problemen eftersom dom kommer, istället för att stapla dom ev problem, som kanske kan hända, på hög, och därmed oroa mej för samma sak två gånger, eller helt i onödan.
Men visst är det konstigt att det måste hända en massa tråkigheter, innan jag kom till insikten om att ta vara på dagarna, istället för att springa händelserna i förväg.
Numera försöker jag leva efter
CARPE DIEM
Fånga dagen
Vår framtid var för alltid förändrad
Helvetet hade brutit ut, idag för tio år sedan var allt bara kaos, på natten blev det ambulans in till SÖS, efter att Anders fick en stroke.
Jag hade kommit hem efter kvällsskiftet, vi hade pratat lite, jag låg och läste, när Anders la sej för att sova.
En stund senare betedde han sej så konstigt, och jag frågade vad han höll på med, men fick inget svar, då satte jag nmej upp och fick se att hans vänstra arm och ben hängde utöver sängkanten, då rusade jag upp och runt sängen, när jag tittade i hans ansikte då visste jag att det var bara att ringa 112, för han var sned i ansiktet.
En mindre brottningsmatch, där jag försöker hindra honom från att kliva ur sängen, samtidigt som jag ringer och larmar ambulans, allt är bara kaos!
Sen ringer jag Tommy, som hade dragit till en kompis för att gratta henne, jag ringer Tony, ber honom att komma hit, 4 minuter senare står han i vårt sovrum, och påbörjar första testerna, så när ambulansen kom, efter 12 minuter (dom var snabba också) så kunde Tony lämna över till dom (han hade tidigare kört ambulans),så det var bara för dom att fortsätta.
Tony stannade hos grabbarna resten av natten, även Bertil kom dit, sen Tommy hade ringt honom, Tord han fortsätter att sova, tack och lov.
Vi fick vänta rätt länge inne på SÖS, numera är det raka spåret in när nån kommer in med befarad stroke, för varje minut är dyrbar, för Anders hade det inte spelat nån roll, för utgången hade inte blivit annorlunda, eftersom i hans fall, vr det ett av pulsådrorna på halsen, som kärlväggen hade inte brustit, utan delat sej, och då svullnade kärlet igen och det blev en propp där.
Dom såg inget på första datormografin, så dom tog prov på ryggmärgsvätskan, för att utesluta hjärninflammation eller TBE, m.m. men hittade inget.
Då gjordes ytterligare en datormografi, och där såg dom att det var stopp i ett av pulsådrorna på halsen.
Det var ingen fara för livet, var det besked jag fick, och jag kunde åka hem sen Anders kom på en avdelning.
JAg ringde Tony igen, så han hämtade mej, jag hade ingen ork för att ta tåget hem.
JAg tog med mej grabbarna och åkte in sen på eftermiddagen, så att dom skulle få träffa honom, jag fick prata med en läkare, och hon sa att läget var stabilt, vi kunde åka hem.
Hemma så var det ju bara att sätta sej och börja ringa runt till alla möjliga, och berätta vd som hänt, redan på natten, och tidigt på morgonen hade jag ringt dom första, Anders hade ju brandpassnig på oljan, så jag var ju tvungen att meddela dom, jag ringde mitt jobb, att jag inte skulle komma, ja det var många som fick telefonsamtal den dan.
Tack och lov så fick jag ju god hjälp, av andra att berätta vidare, Tony var ju en av länkarna, dels med rent praktiskt stöd, och även att vara sambandscentral för våra vänner.
Vad hade jag varit utan honom och Jenny, deras stöd och hjälp går aldrig att värdera.
Ett dygn där inget var sej likt, och jag visste inte vad som väntade oss, men jag hakade upp mej på, att dom iallafall sa, att han skulle överleva,det var ju det viktigaste, och så betydelsefullt att kunna tänka på det, mitt uppe i allt!
KAOS.........
Så lite vi visste om framtiden!
För tio år sedan, jobbade jag kvällsskift, allt var som vanligt, Tord hade hunnit börja skolan efter sommarlovet, Zsolt och Lillemor hade flyttat hem till Linköping igen, efter sommarjobb på Ericsson, Tommy hade fått förlängt så han jobbade fortfarande kvar, han jobbade också kväll den 27 augusti 2002!
Vi hade varit upp till Jokkmokk på försommaren, när Tommy tog studenten, han hade flyttat hem till oss igen, och framtiden var inte utstakad för honom då, han visste väl inte vad han ville göra, mer än att han ville ha tag i ett jobb, sen fick tiden utvisa vad det blev.
Vi själva hade nyligen haft semester, och hade, som alla andra somrar varit uppe i Jämtland, umgåtts med kompisar, varit ut och fiskat i Ammerån, träffat släktingar och haft det allmänt skönt, och helt på det klara med att vi skulle komma upp till Jämtland igen, nästkommande semester, då när vi åkte därifrån.
Vi hade våran kolonistuga, där var vi på väg att börja riva altanen, för att bygga ut och glasa in den, vi grävde, planterade, fixade och donade, som vi hade gjort likadant under våra tidigare somrar, och trodde ju att vi skulle fortsätta så, det fanns ju liksom inte i vår värld att det skulle vara annorlunda.
Tänk så lite vi visste, och så lyckligt ovetande vi var, helt införstådda med att livet skulle rulla på som det hade gjort hittills!
Det ska fan vara sjuk!!!!
Nu har jag helt självsvåldigt, utan att fråga blogginnehavaren, (hon vet det nu, och har inte protesterat) länkar jag till hennes inlägg om hur det kan bli, när man har en kronisk sjukdom och dessutom blir arbetslös!!!!
Man ska vara frisk för att orka vara sjuk, det är då fan ett utryck som går upp för mej mer och mer.
Förbannade politiker som ligger bakom denna misshandel av människor, och dessutom sitter och lyfter jäkligt feta löner till råga på allt, och blir dom sjuka så kan dom köpa sej till nån djävla gräddfil så dom behöver aldrig känna på det vi vanliga gräsrötter får göra.
Gå in HÄR och läs, och lämna en komentar som stöd och tröst, hälsa från mej!!!
Man ska vara frisk för att orka vara sjuk, det är då fan ett utryck som går upp för mej mer och mer.
Förbannade politiker som ligger bakom denna misshandel av människor, och dessutom sitter och lyfter jäkligt feta löner till råga på allt, och blir dom sjuka så kan dom köpa sej till nån djävla gräddfil så dom behöver aldrig känna på det vi vanliga gräsrötter får göra.
Gå in HÄR och läs, och lämna en komentar som stöd och tröst, hälsa från mej!!!
Tack för alla komentarer
Ett stort tack till er som varit in och komenterat, särskilt den sista tiden, när jag skrivit om när Anders fcik stroken (5 år sen). Jag kommer att fortsätta berätta om det, men nu blir det inte dag för dag, utan mer allmänt, om hur livet har blivit efteråt, jag hoppas att på det här sättet kunna ge hopp till andra, om nån råkar halka in här, som själv är anhörig, i liknande situation.
Orsaken till att jag skriver om det nu, är att jag sa första tiden, när folk frågade hur det fungerade för oss, "vi får se, efter 5 år, då kanske jag kan svara på det".
Första månaderna var det ju så kaotiskt, så det gick ju inte att föreställa sej framtiden, hur det skulle bli.
Orsaken till att jag skriver om det nu, är att jag sa första tiden, när folk frågade hur det fungerade för oss, "vi får se, efter 5 år, då kanske jag kan svara på det".
Första månaderna var det ju så kaotiskt, så det gick ju inte att föreställa sej framtiden, hur det skulle bli.
Fortsättning på berättelsen om när herr "herr stroke" flyttade in i familjen
Dag 4
Jag hade sovit hemma, jag är med Tord till skolan för att dom ska veta...jag ringer hit och dit...andra ringer, och undrar hur det är, och alla är chockade över det som har hänt, "han är ju så ung, bara 41 år" är den stående komentaren.
Jag åker in till Karolinska igen, när jag kommer dit, får jag en glädjechock..när jag åkte härifrån igår låg han mest och sov..men nu sitter han upp i sängen...och är riktigt pigg...och han drar sej upp själv, med hjälp av grinden runt sängen....men han är ostyrslig i kroppen, hasar han ner, måste han ha hjälp att flyttas längre upp i sängen, och kan inte sitta utan stöd.....men ändå...han har liv i ögonen igen...och säger redan nu, att han tänker kämpa sej tillbaka.
Dagen går med besök...undersökningar....tester...ingen känsel i hela vänster sida....... fortfarande är helt förlamad...ingen förändring där...... ont i huvudet, får starka mediciner för det.
Vi skojar mycket med varandra, vi har alltid haft mycket galghumor, och jag märker att han har det kvar, även nu...skönt...då vet jag att jag vågar skoja också... hans föräldrar är där också, och det är mycket prat med personalen, som är underbar, det allvarliga får stå tillbaka en stund...det är så skönt..framtiden kommer ändå, vare sej vi vill eller ej.
Vi får veta att orsaken är att ett av dom stora blodkärlen i nacken, som leder blod upp till hjärnan, att kärlväggen har delat på sej, brustit på längden, skiktat sej, och som följd av det, har det kärlet svullnat igen, och orsakat en propp.
Det här kan vara att han någongång fått ett slag mot nacken, inte i nutid, utan det kan vara länge sen, som sen orsakat en stroke nu...en fördel...det behöver inte vara nån risk att han får flera...som om det hade varit nåt fel på blodet, som orsak, han har bara haft en sjujävla otur, som råkat ut för det här, för det är inte så vanligt!!!!
Dag 5
Han ska flyttas tillbaka till Södersjukhuset, jag hinner precis dit, för att få åka med sjuktransporten, som blir en mardrömsresa....en säck potatis får en värdigare hantering...Anders som inte kan sitta stadigt, blir satt i ett vanligt säte i handikappbussen, och sen kör chauffören som en flåbuse, det går inte lång stund, förän jag sitter och håller ett krampaktigt tag i hans kläder, från mitt säte bakom honom.... för att hindra honom från att glida ner på golvet, efter en stund ropar jag åt han som kör..."du får stanna, och lyfta upp honom på plats igen, innan han ligger på golvet"...han kör en bit till, innan han stannar....kommer bak, sätter upp knät i skrevet!!!!!! på Anders och tar tag i han s kläder, och trycker-sliter upp honom på plats....och fortsätter köra lika våldsamt!!!!!!
Första kontakten med färdtjänst kunde ha varit bättre, när vi var på plats på avdelningen talade jag om för chauffören, vad jag tyckte om hans behandling och sätt att köra...han ryckte på axlarna och gick sin väg!!!!!Hur hade det varit med en liten ursäkt!!!!
Vi påtalar det här på avdelningen dit vi kommit, för vi var skakade över behandlingen..... dom gick i taket, man får inte skicka en som är i så dåligt kroppsligt skick med en sån transport, det ska vara liggande , eftersom han ju inte kan sitta.
Vi är fruktansvärt uppskakade över den ovärdiga transporten...och jag undrar...är det så här det kommer att vara???
Hemma fungerar det med hjälp av vänner, som finns runt om oss, som finns för Tord, som han är trygg med.
Hans fröken berättade i skolan om vad som hänt, en dag när han inte var där, så alla är väldigt omtänksamma om honom, fast han inte vill prata om det själv där.
Allt det som hänt är så overkligt fast jag står mitt i det, det är som att jag betraktar det utifrån.....antagligen kroppens sätt att orka...att man skärmas av får att klara av att göra det man måste...
Solen skiner som vanligt, vi har en otrolig fin sensommar...hur kan det vara som vanligt..när allt är kaos i vårt liv...förmodligen för att hjälpa mej framåt, i detta okända...ovissa...så ska jag inte belasts ytterligare med dåligt väder....
Jag hade sovit hemma, jag är med Tord till skolan för att dom ska veta...jag ringer hit och dit...andra ringer, och undrar hur det är, och alla är chockade över det som har hänt, "han är ju så ung, bara 41 år" är den stående komentaren.
Jag åker in till Karolinska igen, när jag kommer dit, får jag en glädjechock..när jag åkte härifrån igår låg han mest och sov..men nu sitter han upp i sängen...och är riktigt pigg...och han drar sej upp själv, med hjälp av grinden runt sängen....men han är ostyrslig i kroppen, hasar han ner, måste han ha hjälp att flyttas längre upp i sängen, och kan inte sitta utan stöd.....men ändå...han har liv i ögonen igen...och säger redan nu, att han tänker kämpa sej tillbaka.
Dagen går med besök...undersökningar....tester...ingen känsel i hela vänster sida....... fortfarande är helt förlamad...ingen förändring där...... ont i huvudet, får starka mediciner för det.
Vi skojar mycket med varandra, vi har alltid haft mycket galghumor, och jag märker att han har det kvar, även nu...skönt...då vet jag att jag vågar skoja också... hans föräldrar är där också, och det är mycket prat med personalen, som är underbar, det allvarliga får stå tillbaka en stund...det är så skönt..framtiden kommer ändå, vare sej vi vill eller ej.
Vi får veta att orsaken är att ett av dom stora blodkärlen i nacken, som leder blod upp till hjärnan, att kärlväggen har delat på sej, brustit på längden, skiktat sej, och som följd av det, har det kärlet svullnat igen, och orsakat en propp.
Det här kan vara att han någongång fått ett slag mot nacken, inte i nutid, utan det kan vara länge sen, som sen orsakat en stroke nu...en fördel...det behöver inte vara nån risk att han får flera...som om det hade varit nåt fel på blodet, som orsak, han har bara haft en sjujävla otur, som råkat ut för det här, för det är inte så vanligt!!!!
Dag 5
Han ska flyttas tillbaka till Södersjukhuset, jag hinner precis dit, för att få åka med sjuktransporten, som blir en mardrömsresa....en säck potatis får en värdigare hantering...Anders som inte kan sitta stadigt, blir satt i ett vanligt säte i handikappbussen, och sen kör chauffören som en flåbuse, det går inte lång stund, förän jag sitter och håller ett krampaktigt tag i hans kläder, från mitt säte bakom honom.... för att hindra honom från att glida ner på golvet, efter en stund ropar jag åt han som kör..."du får stanna, och lyfta upp honom på plats igen, innan han ligger på golvet"...han kör en bit till, innan han stannar....kommer bak, sätter upp knät i skrevet!!!!!! på Anders och tar tag i han s kläder, och trycker-sliter upp honom på plats....och fortsätter köra lika våldsamt!!!!!!
Första kontakten med färdtjänst kunde ha varit bättre, när vi var på plats på avdelningen talade jag om för chauffören, vad jag tyckte om hans behandling och sätt att köra...han ryckte på axlarna och gick sin väg!!!!!Hur hade det varit med en liten ursäkt!!!!
Vi påtalar det här på avdelningen dit vi kommit, för vi var skakade över behandlingen..... dom gick i taket, man får inte skicka en som är i så dåligt kroppsligt skick med en sån transport, det ska vara liggande , eftersom han ju inte kan sitta.
Vi är fruktansvärt uppskakade över den ovärdiga transporten...och jag undrar...är det så här det kommer att vara???
Hemma fungerar det med hjälp av vänner, som finns runt om oss, som finns för Tord, som han är trygg med.
Hans fröken berättade i skolan om vad som hänt, en dag när han inte var där, så alla är väldigt omtänksamma om honom, fast han inte vill prata om det själv där.
Allt det som hänt är så overkligt fast jag står mitt i det, det är som att jag betraktar det utifrån.....antagligen kroppens sätt att orka...att man skärmas av får att klara av att göra det man måste...
Solen skiner som vanligt, vi har en otrolig fin sensommar...hur kan det vara som vanligt..när allt är kaos i vårt liv...förmodligen för att hjälpa mej framåt, i detta okända...ovissa...så ska jag inte belasts ytterligare med dåligt väder....
Efter natten.... för 5 år sen
Läget oförändrat, kopplad till en maskin som håller koll på puls, blodtryck m.m. den piper ibland, den blinkar och har sej.
Jag har vaknat gång på gång när dom varit in och lyst i hans ögon, sovit en stund...suttit i köket...druckit te..skrivit...gråtit...hoppats...morgonen kommer så småningom.
Solen lyser ute, hur kan den göra det???
Avvakta och se...vänta...gullig personal....det piper....dom kollar....jag tror jag åt frukost, som nån ställde framför mej....
Barnen kommer, svärföräldrar och svägerskor kommer...dagen går..oförändrat...vänta...avvakta..
lite vaken....Morgan kommer....rast från taxi..."har du ätit nåt?"....vadå äta??? Han tar med mej ner i resturangen...men jag förstår inte vad som står på tavlan...."du vill ha köttbullar med potatismos"...vill jag???...jaha.okej....
Jag äter, och upptäcker att jag faktiskt nog var hungrig...det var gott...skönt med nån som tänker åt mej när jag inte klarar det själv.....jag är i en dimma, där inget är verkligt....
Vänta, vänta...prata,prata...jag är inte ensam....dagen går sakta...lite kontakt emellanåt...han hör oss även om han inte orkar prata....han har ont,ont...huvudvärk.....
Dagen går...en läkare har pratat med hans lillasyster, när jag och Lillemor satt ute i trapphuset....hon kommer ut till oss..."dom säger att faran är över"....kan det vara sant....låt det vara sant....ja det är sant...det har vänt, hjärnan har inte svullnat mer, värdena stabila (vadå stabila? Det piper ju titt som tätt?)
Information....vad händer...det blir kväll, men jag är kvar en natt till...men inte för att dom säger att jag bör, utan för att jag vill....Alla åker hem....men jag minns inte vart..till oss eller hem till sej???
Vi vet inget om hur det kommer att bli, men läget är stabilt, fara för livet föreligger inte längre, det vände redan på 3:e dygnet......
fortsättning följer......
Jag har vaknat gång på gång när dom varit in och lyst i hans ögon, sovit en stund...suttit i köket...druckit te..skrivit...gråtit...hoppats...morgonen kommer så småningom.
Solen lyser ute, hur kan den göra det???
Avvakta och se...vänta...gullig personal....det piper....dom kollar....jag tror jag åt frukost, som nån ställde framför mej....
Barnen kommer, svärföräldrar och svägerskor kommer...dagen går..oförändrat...vänta...avvakta..
lite vaken....Morgan kommer....rast från taxi..."har du ätit nåt?"....vadå äta??? Han tar med mej ner i resturangen...men jag förstår inte vad som står på tavlan...."du vill ha köttbullar med potatismos"...vill jag???...jaha.okej....
Jag äter, och upptäcker att jag faktiskt nog var hungrig...det var gott...skönt med nån som tänker åt mej när jag inte klarar det själv.....jag är i en dimma, där inget är verkligt....
Vänta, vänta...prata,prata...jag är inte ensam....dagen går sakta...lite kontakt emellanåt...han hör oss även om han inte orkar prata....han har ont,ont...huvudvärk.....
Dagen går...en läkare har pratat med hans lillasyster, när jag och Lillemor satt ute i trapphuset....hon kommer ut till oss..."dom säger att faran är över"....kan det vara sant....låt det vara sant....ja det är sant...det har vänt, hjärnan har inte svullnat mer, värdena stabila (vadå stabila? Det piper ju titt som tätt?)
Information....vad händer...det blir kväll, men jag är kvar en natt till...men inte för att dom säger att jag bör, utan för att jag vill....Alla åker hem....men jag minns inte vart..till oss eller hem till sej???
Vi vet inget om hur det kommer att bli, men läget är stabilt, fara för livet föreligger inte längre, det vände redan på 3:e dygnet......
fortsättning följer......
Resan mot katastrofen
Nu, för 5 år sen, sitter jag på pendeltåget, för att åka in till Anders, jag är fortfarande ovetande om vad som väntar mej, givetvis är ju allt i uppror inom mej, men jag hade inom mej, att han skulle klara sej, som dom sa igår.
Om ca en halvtimme, är jag framme, och där bryter helvetet löst.
Dom får inte kontakt med honom, han är medvetslös, han är sämre, hjärnan har svullnat, det är fara för hans liv, panik, kaos, förtvivlan....det var ju inte det dom sa igår.
Kurator (en riktig skitstövel) läkare, ringa runt igen, ensam...ensam...ensam...vad kommer att hända? Vi avvaktar....väntar....PÅ VADÅ?????
Ny magnetröntgen...väntan.....HELVETE:::HELVETE:::HELVETE
Dagen går i ett töcken, men jag är ändå supereffektiv, jag ringer runt, ber om hjälp att få in grabbarna, pratar med svärsonen, som då blir tvungen att prata med L om att dom måste komma hem, svägerskan tar hand om medelandet där....och mobilen piper av samtal och SMS titt som tätt, hela dan.
Han ska flyttas till Karolinska...bättre resurser...övervakning neurologgen...grabbarna kommer in...prata med dom...vet inte utgången...får hjälp att ta hand om dom av han som körde in dom...
besked om att ambulans är framkörd..Anders försvinner i hissen...jag får inte plats...läkare med...svärföräldrarna och svägerskorna kommer...talar om att Anders åkte ner i hissen bredvid den dom precis kom upp i....vi får åka till det andra sjukhuset....Morgan hämtar dotter och svärson vid tåget, och har även med grabbarna i sin bil.
Karolinska sjukhuset
Vi kommer dit, in i akutintaget, alla får träffa honom....och jag är inte ensam längre......
Uppe på avdelningen så får vi prata med läkare, syrror, m.m. Vad kommer att hända??? Övervakning..väntan...
Det är kväll, och jag ska sova kvar, dom andra åker hem till oss.
fortsättning följer........
KAOS
Om ca en halvtimme, är jag framme, och där bryter helvetet löst.
Dom får inte kontakt med honom, han är medvetslös, han är sämre, hjärnan har svullnat, det är fara för hans liv, panik, kaos, förtvivlan....det var ju inte det dom sa igår.
Kurator (en riktig skitstövel) läkare, ringa runt igen, ensam...ensam...ensam...vad kommer att hända? Vi avvaktar....väntar....PÅ VADÅ?????
Ny magnetröntgen...väntan.....HELVETE:::HELVETE:::HELVETE
Dagen går i ett töcken, men jag är ändå supereffektiv, jag ringer runt, ber om hjälp att få in grabbarna, pratar med svärsonen, som då blir tvungen att prata med L om att dom måste komma hem, svägerskan tar hand om medelandet där....och mobilen piper av samtal och SMS titt som tätt, hela dan.
Han ska flyttas till Karolinska...bättre resurser...övervakning neurologgen...grabbarna kommer in...prata med dom...vet inte utgången...får hjälp att ta hand om dom av han som körde in dom...
besked om att ambulans är framkörd..Anders försvinner i hissen...jag får inte plats...läkare med...svärföräldrarna och svägerskorna kommer...talar om att Anders åkte ner i hissen bredvid den dom precis kom upp i....vi får åka till det andra sjukhuset....Morgan hämtar dotter och svärson vid tåget, och har även med grabbarna i sin bil.
Karolinska sjukhuset
Vi kommer dit, in i akutintaget, alla får träffa honom....och jag är inte ensam längre......
Uppe på avdelningen så får vi prata med läkare, syrror, m.m. Vad kommer att hända??? Övervakning..väntan...
Det är kväll, och jag ska sova kvar, dom andra åker hem till oss.
fortsättning följer........
KAOS
Reflektion över livet
Jag har funderat över detta att jag inte har nån noja för att fylla 50, det har jag tänkt på fram och tillbaka många gånger, men det slog mej, när jag låg vaken en stund i natt som var, att jag tror jag vet varför.
Att det inte skrämmer mej, beror nog mycket på, att det hänt så mycket inom familjen under dom sista åren, att det behövs mer än en siffra för min ålder, för att skrämma mej.
Under sista 5 åren, har jag varit med om att min man fick stroke, först utan fara för livet, men sen vände det så jag ställdes inför att behöva kalla in barnen till sjukhuset, för att behöva tala om för dom, att läkarna är osäkra på, om deras pappa/bonuspappa kommer att överleva, jag har fått ta emot beskedet, att min äldste son hade fått cancer, fått två telefonsamtal där äldste sonen varit ut för bilolyckor, allvarliga sådana, ett telefonsamtal att min yngste son blivit påkörd, på väg till skolan.
Utöver det har äldste sonen blivit misshandlad två gånger, maken fick epilepsi så det blev en nattlig tur med helikopter, sen flera ep-anfall innan medicinen blev rätt inställd, och uppe i allt detta, var svärmor sjuk med väntan på ny njure, svärfar får tjocktarmscancer, opereras, bra utgång, njurtransplantation, bra utgång och gud vet vad mera det varit, jag har bara räknat upp dom allvarligaste händelserna.
Efter att ha hanterat alla dessa mer eller mindra kaotiska tillfällen, så är det nog inte konstigt att siffran 50 inte verkar så hemsk, jag har redan varit med om betydligt mer skrämmande saker, så en högre ålder är en fjärt i rymden i detta sammanhanget.
Det är ju heller inte så konstigt att jag klappade ihop och blev sjukskriven för utmattningsdepression ett drygt halvår efter att Anders blev sjuk, och att jag inte haft så stora chanser att friskna till, under dessa omständigheter.
Jag brukar inte önska andra människor olycka, men ibland har jag sagt till folk, som undrat över, varför jag inte kommer igång och jobbar, eller "rycker upp mej" att dom gärna kunnat få ta över vår tillvaro dom här åren.
Det är inte många som ifrågasatt mej, men dom få som gjort det, är väl dom man minst tycker skulle göra det, dom som borde förstå allra bäst.
Nu har vi otroliga människor i vår vänkrets, som stöttat och funnits där, både praktiskt och mentalt, men dom har ju slitit ont dom också, men ingen, faktiskt ingen har försvunnit runt oss, det har istället tillkommit flera som vi inte visste var så otroliga vänner, och funnits runt barnen på olika vis.
Det enda som hade varit värre än några av dessa händelser är att nån av dom hade slutat med döden, men det har jag sluppit, det närmsta jag var, gällde Anders.
När jag var hos honom innan dom blåste faran över, for många tankar igenom mitt huvud, men det som var allra tydligast var, att jag har ett kort i min plånbok, som gjorde att jag skulle slippa svara på frågan, att han var villig att donera sina organ efter sin död, jag hade hans JA skrivet på ett litet enkelt kort i plånboken.
Med dom här sista raderna vill jag be er som läser det jag skrivit, att ta ställning i tid, prata med dina närmaste, bespara dom från att behöva med ord besvara den svåra frågan, se till att du har ett kort ifyllt i din plånbok (kan hämtas på apoteket) eller anmäl dej till http://www.livsviktigt.se gör gärna båda sakerna av omtanke om dina anhöriga, och se till att alla i familjen är anmälda/har kort.
"carpe diem" fånga dagen
Att det inte skrämmer mej, beror nog mycket på, att det hänt så mycket inom familjen under dom sista åren, att det behövs mer än en siffra för min ålder, för att skrämma mej.
Under sista 5 åren, har jag varit med om att min man fick stroke, först utan fara för livet, men sen vände det så jag ställdes inför att behöva kalla in barnen till sjukhuset, för att behöva tala om för dom, att läkarna är osäkra på, om deras pappa/bonuspappa kommer att överleva, jag har fått ta emot beskedet, att min äldste son hade fått cancer, fått två telefonsamtal där äldste sonen varit ut för bilolyckor, allvarliga sådana, ett telefonsamtal att min yngste son blivit påkörd, på väg till skolan.
Utöver det har äldste sonen blivit misshandlad två gånger, maken fick epilepsi så det blev en nattlig tur med helikopter, sen flera ep-anfall innan medicinen blev rätt inställd, och uppe i allt detta, var svärmor sjuk med väntan på ny njure, svärfar får tjocktarmscancer, opereras, bra utgång, njurtransplantation, bra utgång och gud vet vad mera det varit, jag har bara räknat upp dom allvarligaste händelserna.
Efter att ha hanterat alla dessa mer eller mindra kaotiska tillfällen, så är det nog inte konstigt att siffran 50 inte verkar så hemsk, jag har redan varit med om betydligt mer skrämmande saker, så en högre ålder är en fjärt i rymden i detta sammanhanget.
Det är ju heller inte så konstigt att jag klappade ihop och blev sjukskriven för utmattningsdepression ett drygt halvår efter att Anders blev sjuk, och att jag inte haft så stora chanser att friskna till, under dessa omständigheter.
Jag brukar inte önska andra människor olycka, men ibland har jag sagt till folk, som undrat över, varför jag inte kommer igång och jobbar, eller "rycker upp mej" att dom gärna kunnat få ta över vår tillvaro dom här åren.
Det är inte många som ifrågasatt mej, men dom få som gjort det, är väl dom man minst tycker skulle göra det, dom som borde förstå allra bäst.
Nu har vi otroliga människor i vår vänkrets, som stöttat och funnits där, både praktiskt och mentalt, men dom har ju slitit ont dom också, men ingen, faktiskt ingen har försvunnit runt oss, det har istället tillkommit flera som vi inte visste var så otroliga vänner, och funnits runt barnen på olika vis.
Det enda som hade varit värre än några av dessa händelser är att nån av dom hade slutat med döden, men det har jag sluppit, det närmsta jag var, gällde Anders.
När jag var hos honom innan dom blåste faran över, for många tankar igenom mitt huvud, men det som var allra tydligast var, att jag har ett kort i min plånbok, som gjorde att jag skulle slippa svara på frågan, att han var villig att donera sina organ efter sin död, jag hade hans JA skrivet på ett litet enkelt kort i plånboken.
Med dom här sista raderna vill jag be er som läser det jag skrivit, att ta ställning i tid, prata med dina närmaste, bespara dom från att behöva med ord besvara den svåra frågan, se till att du har ett kort ifyllt i din plånbok (kan hämtas på apoteket) eller anmäl dej till http://www.livsviktigt.se gör gärna båda sakerna av omtanke om dina anhöriga, och se till att alla i familjen är anmälda/har kort.
"carpe diem" fånga dagen
