elsamajarun

Jag har nu avverkat del 1 i min utredning, om jag duger till nåt =)

Nä skämt åsido, jag hoppas fortfarande på att det här kan leda till något bra.

Söndag
Packar ihop mej, och tar mej in till Stockholm, inte så lång resa för mej, som tur var.
Letar mej ut till Kungsholmen med tunnelbana, och börjar sen att leta hotellet, jag gick fyra gånger, fram-och-tillbaka, en bit längs gatan där det skulle vara, innan jag hittade det, bara en dörr med porttelefon, såg inte direkt ut som ett hotell, jag fick böja bra på nacken, för att hitta namnet på väggen.
Installerar mej där, sen knatade jag iväg till mina kolonikompisar, som bor ca 10 min promenad därifrån, tillbringar en trevlig kväll hos dom, innan jag återvänder till hotellet, och gör kväll.

Måndag
Efter långfrukost i ett väldigt lugnt frukostrum, vi var tre personer där som mest, så pallrade jag mej iväg, för att leta reda på vart jag skulle vara, efter lite virrande och letande efter b-porten så kom jag inflåsande genom dörren, och där möter jag en tjej som ser lite frågande på mej, och jag talar om att jag skulle träffa XXX, "nej du ska träffa mej," säger hon "okej, XXX har väl blivit sjuk eller nåt" tänker jag, och följer snällt med.
Efter 10 minuter kommer en och knackar på dörren och ser lite lätt förtvivlad ut, och talar om att jag är fel person!!!!
Nog för att jag kan vara virrig, men jag vet att jag är jag......
Det visade sej att jag skulle träffa XXX, och den här människan skulle prata med en Susanne, som nu satt i väntrummet och undrade vad som var på gång...härlig start...hmm.....

Väl på rätt plats, nu fick jag en kopp kaffe också, som tur var, för kaffet på hotellet var inge vidare, sen blev det diskussioner med rätt person den här gången, och han var jättetrevlig och jag fick bra kontakt med honom.
 Det blev en genomgång av hur jag hamnat i den här situationen, hur mitt sociala liv ser ut, hur min vardag ser ut, hur jag reagerar på olika situationer m.m.  Rent allmänt hur jag mår och fungerar, han är min kontaktperson på det här bygget, under tiden det här pågår.
När jag fullständigt utmattad går därifrån, tillbaka till hotellet, så köper jag med mej en Chicken-McNuggetsmeny och trycker i mej på hotellrummet, nåt jag äter väldigt sällan, men är barnsligt förtjust i.
Hälsar sen på en av kolonikompisarna på hennes jobb en stund, sen tillbaks till hotellet där jag tvärdör i sängen, en par timmar.
Kvällen tillbringar jag framför TVn, samtidigt som jag gör alla hjärtanskort, som jag förberett hemma, så dom ska bara monteras och skrivas, somnar sen som en stock.

Tisdag
Träffar psykolog/läkare, som sågar mej jäms med fotknölarna.
Jag hade blivit tillsagd av XXX på måndagen, att jag skulle ta upp med henne, om min skadade rygg, min vansinniga trötthet och min värk, den s.k. "diffusa värken" som står i mina journaler.

Jag hade med mej ett urklipp, om kroniskt trötthetssyndrom, som jag visar henne, jag har prickat för 8 av dom 9 punkter som tas upp som symptom, hon tittar lite förstrött på det, och lämnar tillbaka det utan nån större komentar, mer än att om jag ser till att vara ute i friska luften så behöver jag inte vara så trött.
Jag berättar om min rygg, hur den har plågat mej och fortfarande gör, 20 år efter att jag skadade den, jag talar om att jag vill ha en ordentlig koll av den, som jag aldrig har fått.
Jag berättar för henne om den värk som jag dragits med sen jag var 15, och som ingen har kunnat förklara, men som jag ändå aldrig har fått nån ordentlig koll av, mer än att det har uteslutits ledgångsreumatism.
Hon frågar mej en massa saker om ångesten, om jag har haft några problem med t.ex. överdriven shopping,  överdriven sexlust...m.m. överdrivna saker.

Hon talar om för mej att min rygg blir bra om jag bara ser till att gå ner i vikt och tränar magmusklerna som är urusla, det ser hon på mej.
Hon säjer med ett litet skratt att en magnetröntgen kan ha en psykologisk effekt, att man kan tro att man ska bli bra om man får den.
Hon talar om för mej att det inte är konstigt att jag har värk i kroppen, efter att ha gått igenom så mycket som jag har, och mår psykiskt dåligt.

Helt jävla otroligt, på ren svenska.

Jag är gärna ute och promenerar, sommartid är jag ute i stort sett hela dagarna, eftersom jag är mycket i kolonin, ska jag kanske behöva börja tälta året om för att vara ute tillräckligt!!!!

När jag skadade ryggen vägde jag 67 kg till 172 cm längd, och det var 1988, den övervikt jag dras med, som givetvis varken är bra eller rolig,  har jag tuggat mej till under dom sista 4 åren!!!!!!

Jag inbillar mej visst också att jag har ont i ryggen, jag tror bara att det skär som knivar, och att jag inte tar mej ur sängen på vettigt vis när det är som värst, eftersom hon talar om att det nog är en psykologisk grej att jag vill ha den kollad

Den vandrande värk jag plågas av, har jag haft i 35 år, ibland bättre, ibland sämre, har jag då varit deprimerad och haft ångest så länge!!!!!

Halva tiden tittar hon ständigt på klockan, och efter en timme hos henne, är det klart för dagen.

Jag tar mej ut därifrån, sen går jag "brandvakt" inne på gården, medans jag gråter och kämpar med panikångesten, som kommer oinbjuden, med full kraft.
Tack och lov har jag kolonikompisen som jag ska träffa, och äta lunch med, som får ta hand om och sopa ihop resterna av mej.   Tack gulle dej.
Efter en timme med henne, är jag mer arg, eller fly förbannad rättare sagt, än ledsen, så då kändes det bättre, så det blev lite koll i affärer på väg tillbaka till hotellet, sen en sovstund, och kvällen använde jag till TVtittande och scrapping.

Onsdag
Träffade sjukgymnast och arbetsterapeut, helt underbara människor.
Sjukgymnasten bara skakade på huvudet, åt att jag adrig fått min rygg kollad ordentligt, och att jag aldrig fått nån remiss till nån smärtklinik, "slöseri med människovärde" tyckte hon.
Efter diverse undersökningar och tester, konstaterar hon att jag med all säkerhet har en förslitningsskada, som behöver kollas upp.
Arbetsterapeuten kollar hur jag klarar min vardag, rent praktiskt, och ger mej lite användbara tips och ideer, hon tycker också att det är vansinnigt att jag aldrig varit på en redig genomgång för min värk och rygg.

Resan hem var tuff, fruktansvärt plågsam eftersom jag då var slutkörd, både fysiskt och psykiskt, så jag tyckte det var djävulskt jobbigt med alla människor på tunnelbana/tåg, tog en paus på ett fik i Västerhaninge för att orka med sista biten.


Torsdag -söndag
Sov, sov, gjode  litegrann och sov igen och hade en sjuhelsikes värk, värre än den varit på länge, både i ryggen och i övrigt.
Jag har gått tillbaka en hel del, när det gäller att kunna vara ute bland folk, kände stort motstånd med att gå in i nån affär, när jag var ner på stan på fredagen, för att jag var illa tvungen.



En väldigt bra sak med det här, var att jag hade otroligt sköna dagar med hotellboendet, och tid för mej själv, och jag gjorde verkligen som hon på försäkringskassan sa åt mej, när jag var på mötet med henne, jag njöt av tid för mej själv, och att inte ha några "måsten" utöver schemat över vilka jag skulle träffa.

Det var en resume av min första vecka av utredningen.

Sen har jag arbetstränat i snart två veckor nu, men det berättar jag mer om sen.