elsamajarun

Jag är solokvist några timmar idag, så skönt, jag har varit ut med Yelly, köpte med mej en ostburgare med pommes frites hem, till lunch, som jag åt samtidigt som jag bläddrade i en veckotidning som jag också köpte när jag var ut.
Jag har laddat diskmaskinen och kört den, annars mest bara fnulat runt och haft det skönt.
Jag satte igång en gammal Cool Candys skiva av alla nerladdade skivor vi har på datorn, och så satte jag mej för att göra färdigt dinosaurietröjan till Simon, han fyller år i morgon, så den måste bli färdig i dag.

Medans jag sitter här, i godan ro, så slår det mej plötsligt, att det ju inte är någon självklarhet detta att jag kan vara ensam några timmar idag, medans Anders och Tord är inne i Stockholm och julhandlar, och  samtidigt ska träffa Anders ena syster och hennes äldsta dotter, för att äta lunch tillsammans, (dom är i stan i samma ärende, för julhandling.)
Det är tredje året dom gör så här, men det var först idag, som jag kom på tanken, att jag är så tacksam över, att Tord har sin pappa att kunna åka iväg med såhär, dom två några timmar, utan några direkta krav (julhandlingen blir vad den blir), bara titta runt lite, och bara vara.
Tord är 16 år, och var ju faktiskt nära att mista sin pappa när han var 11, när Anders fick sin stroke, och jag hade kunnat mista min man, och varit änka sen 5 år tillbaka.
Nu överlevde han, mot alla odds, och kom dessutom tillbaka till ett, visserligen annorlunda, men ändå fullt acceptabelt liv, där han kan föra sin egen talan, faktiskt kunna gå litegrann, kan vara själv hemma, kan klä sej själv, äta själv, och han och Tord kan, själva, åka iväg, utan att Tord är med för att hjälpa honom, utan för att dom är far och son.

Jag är så otroligt glad, för att han finns hos oss, och att vi går mot en jul, som vi kan få fira, med hela familjen intakt, efter dom senaste årens händelser, är det ingen självklarhet.

Jag vet inte än, om Tommy blir här hemma, eller hos Malin, men det gör inget, han finns iallafall, han besegrade sin cancer, han överlevde bilolyckorna, han är sliten och tilltufsad, men lever, och mår hyfsat bra.

Lillemor och Zsolt blir här på julafton, dom mår bra, och det ska bli så härligt att få hem dom några dagar.

Jag själv, hur mår jag!!!!!
Det vet jag inte riktigt, jag har ju varit sjukskriven för utmattningsdepression i 4,5 år, men har ju egentligen aldrig haft ork/tid att vara sjuk, för allt som har hänt, så jag känner ju, att mycket slår tillbaka nu, och kommer upp till ytan, sånt som jag försökt trycka tillbaka, och hålla undan, jag är sliten, och så vansinnigt trött, kroppen värker och vill inte vara med, men, trots det, så känner jag just nu, en stilla ro inom mej, saker och ting kommer att ordna sej, och om jag inte blir frisk, så har jag iallafall ett hanterbart liv, med familjen och många underbara vänner omkring mej, som gör tillvaron uthärdlig.
Jag kan hålla på med mina hobbies,  jag kan vara i vår älskade kolonistuga, jag kan umgås med mina vänner, och jag kan njuta av tillvaron.