elsamajarun

Jag har skjutsat iväg 16-åringen på niornas avslutningsbal, iklädd skjorta, slips och kavaj, visserligen med svarta jeans och gympadojor till, men ändå, så annorlunda han såg ut, jämfört med det vanliga, blåjeans, svart t-shirt och svart luvtröja. Men han kände sej inte bekväm idet, det lyste lång väg, men att han överhuvut taget, skulle ta på sej dessa kläder, det trodde jag aldrig, det är strongt gjort.

Vid ett tillfälle, för 1.5 år sen, var vi på en 50-årsfest, då var han faktiskt klädd i en svart jeansskjorta till sina jeans, och under kvällen var det en av gästerna som frågade om han fortfarande gick gymnasiet, eller om han jobbade!!!!

När vi åkte hem, så konstaterade han, att en sjyst skjorta (pappas avlagda) istället för en luvtröja, med luvan uppe, gjorde att han sågs som mer vuxen, och det var med en väldigt belåten min, han sa det.
Nu är det ju så, att han är väldigt vuxen i sitt sätt att vara, och resonera, och har ingen tanig tonårskropp, så det vilseleder säkert en hel del.

Imorgon ska vi gå på vår sista skolavslutning på Viaskolan, efter 19 år med barn där, det känns konstigt, det känns skönt, och väldigt högtidligt, vår yngsta är inte liten längre, han är på väg in i vuxenvärlden med stormsteg, gymnasiet till hösten, ett år här i Nynäshamn, vad blir det sen? Fortsätta här, eller söka till Forsmarks skola, som storasyster gjorde, han vet inte riktigt, men han har ett tag att fundera på.

 Men nu ska det först och främst vara sommarlov, ett sommarlov där han inte behöver våndas, för att gå tillbaka till en stökklass, som många gånger har gjort, att han inte orkat dagen ut, utan gått hem när det blivit för mycket, inte behöva gå tillbaks till ett ställe, som speglar dagens spariver, dom som skulle behöva ha lite lugnare runt om sej, för att klara av att lära sej någonting, är placerade i en klass med runt trettio elever, där dom inte kan få det som behövs för att koncentrera sej, och som då istället lever om, och i slutändan är alla förlorare.

 Sonen har den turen, att han har lätt att lära, så han har klarat studierna bra, men det har varit mycket tårar och otrivsel, och sviktande ork,  sen har ju inte allt stök inom familjen, med sjukdomar och olyckor gjort att han har haft det så lätt heller, kaos hemma, kaos i skolan, han har gjort det fantastiskt bra, som klarat sej som han har gjort, han kunde ha gett katten i allt också, men han har kämpat, trots begynnande deppression under sista året, och stor frånvaro.

Men hur är det för dom som inte klarat kaoset, som inte sett nån mening med att försöka, för dom har ändå inte klarat situationen, jag hoppas att dom kan få en bra framtid ändå, att det nånstans finns nåt, som gör att dom kan känna att dom duger, fast dom har svårare för att lära.

Jag kommer att vara väldigt stolt över honom i morgon, när han står där, och får betyg, och en ros från en förskoleelev, som inte når honom mer än till midjan, och jag hyser ett hopp, om att han, och dom andra i klassen, kommer att gå mot vuxenlivet, med högburet huvud, och med framtidstro, och att även dom som haft stämpeln problemelev, ska hitta en tillvaro, där dom inte bara bedöms efter hur dom har varit, utan för vad dom faktiskt innerst inne är, bara dom får möjlighet att visa det.

God natt ni som orkat läsa så här långt.