Fredag
Igår kväll somnade jag halv 9, vaknade till en stund vid 12, sov sen till halv 8, var vaken, ett tag, åt frukost, läste tidnigen och somnade igen, till halv 1, men är ändå så in till döden trött.
Jag vet sen tidigare, att jag får såna här perioder, men dom är inte mindre irriterande för det, och det är sånt här jag försöker förklara för människor som frågar, varför jag inte har börjat arbeta igen "jag har ju varit hemma så länge".
Ge mej ett jobb, där arbetsgivaren tolererar att jag kan vara hemma och sova några dagar lite då och då, så ska jag gladeligen ta det, för det är inte precis gratis att gå hemma "och ha det bra"
Om nu inte luften har gått ur mej ändå, så gjorde den defenitivt det när jag öppnade tidningen i morse, en familj, som jag umgicks mycket med, när dom äldsta barnen var små, har mist sin make och pappa, på nyårsaftonen.
Jag har träffat henne (frun) nån gång ibland, så sent som i september, vi sprang på varandra affär, och som vanligt, så sa vi, att vi måste träffas mer än så där, det var så länge sen vi sågs, så att jag fick träffa hela familjen, men, vi har ju tiden för oss, tror man, och helt plötsligt finns inte den tiden där, när nåt oväntat helt plötsligt sker, och ingenting är sej likt längre.
Med egen erfarenhet av när det händer dramatiska saker i familjen, så vet jag nu, att jag inte behöver säga nåt speciellt, men att det är viktigt att jag tar kontakt med henne, visa att jag finns. Jag har alltid varit så rädd för det tidigare, " vad ska jag säga, hur ska jag vara, tänk om jag inte kan låta bli att gråta"!!!!
Jag vet att jag var väldigt glad över att folk ringde mej, för jag hade själv inte tid och ork att ringa överallt, men behövde få prata, och att det fanns dom som var villig att lyssna, därför ska jag se till att inte göra det misstaget, att inte våga visa att jag finns.
Tänk att dom timmarna när jag själv kände en stor lättnad, över att vi hade fått haft ett bra och lugnt år, just i dom timmarna slogs tillvaron sönder för den här familjen, det känns så grymt.
Var rädda om varandra
Kram
Jag vet sen tidigare, att jag får såna här perioder, men dom är inte mindre irriterande för det, och det är sånt här jag försöker förklara för människor som frågar, varför jag inte har börjat arbeta igen "jag har ju varit hemma så länge".
Ge mej ett jobb, där arbetsgivaren tolererar att jag kan vara hemma och sova några dagar lite då och då, så ska jag gladeligen ta det, för det är inte precis gratis att gå hemma "och ha det bra"
Om nu inte luften har gått ur mej ändå, så gjorde den defenitivt det när jag öppnade tidningen i morse, en familj, som jag umgicks mycket med, när dom äldsta barnen var små, har mist sin make och pappa, på nyårsaftonen.
Jag har träffat henne (frun) nån gång ibland, så sent som i september, vi sprang på varandra affär, och som vanligt, så sa vi, att vi måste träffas mer än så där, det var så länge sen vi sågs, så att jag fick träffa hela familjen, men, vi har ju tiden för oss, tror man, och helt plötsligt finns inte den tiden där, när nåt oväntat helt plötsligt sker, och ingenting är sej likt längre.
Med egen erfarenhet av när det händer dramatiska saker i familjen, så vet jag nu, att jag inte behöver säga nåt speciellt, men att det är viktigt att jag tar kontakt med henne, visa att jag finns. Jag har alltid varit så rädd för det tidigare, " vad ska jag säga, hur ska jag vara, tänk om jag inte kan låta bli att gråta"!!!!
Jag vet att jag var väldigt glad över att folk ringde mej, för jag hade själv inte tid och ork att ringa överallt, men behövde få prata, och att det fanns dom som var villig att lyssna, därför ska jag se till att inte göra det misstaget, att inte våga visa att jag finns.
Tänk att dom timmarna när jag själv kände en stor lättnad, över att vi hade fått haft ett bra och lugnt år, just i dom timmarna slogs tillvaron sönder för den här familjen, det känns så grymt.
Var rädda om varandra
Kram
Kommentarer
Postat av: Blommig
Tack för din gulliga kommentar i min blogg! Du hade mycket fint att titta på här också
välkommen tillbaka
Postat av: Luna
För ett par år sedan dog mina kompisars son väldigt tragiskt. Vi hade inte haft kontakt så mycket före dödsfallet, men när jag fick reda på det kände jag instinktivt att jag var tvungen att åka till dem. Jag var så nervös att jag var tvungen att stanna två gånger på vägen att röka och när jag kom hem till dem grät jag mer än dem, men jag vågade åka dit och jag gav dem mitt stöd. Det kändes väldigt bra även om det var svårt.
Trackback
